Filmfanatikern

Salò O Le 120 Giornate Di Sodoma

Ok, så hur många gånger har man inte hört någon säga att "jag såg den vidrigaste filmen som existerar igår" eller "det finns fan ingen äckligare film än den jag såg förut" osv? Jag har iallafall hört det många gånger, då jag varit djupt inne i gore/slasher genren. För 2 timmar sen var jag övertygad om att jag aldrig skulle se en vidrigare film än Cannibal Holocaust, och det har jag trott sen jag såg den förstå gången 2005, men nu har jag sett en värre film. Salò är en film helt utan gränser, både när det gäller gore, sex och äckliga saker. Filmen utspelar sig under fascistregimen i Italien där man kidnappar 9 pojkar och 9 flickor för att sedan utsätta dem för psykisk och fysisk tortyr under 120 dagar. Det finns inte ord för hur äcklad jag var när jag såg filmen, jag ville tom stänga av filmen, vilket är otroligt sällsynt när det gäller mig. Den som tittar på filmen får inte bara bevittna tortyren, man blir själv torterad, och den där obehagliga känslan släpper inte greppet förns filmen tar slut.

Så kommer den stora frågan, var filmen något bra? Nej faktist inte, idén har gjorts många gånger och den har gjorts bättre, och storyn faller mer och mer ju längre in i filmen man kommer. Det filmskaparna lyckas med är att hålla åskådaren fast och äckla åskådaren tills man nästan spyr och vill stänga av filmen. Den ruskiga verkligheten i filmen är så jävla obehaglig.

Platsar filmen i boken? Ja, men inte pga kvalité utan pga att detta är en mycket sällsynt film iom att våldet inte är styliserat och blodet och allt gore ser verkligen ut som det händer. Ni kommer aldrig få en sån här upplevelse, och ni kommer aldrig vilja se filmen igen.

Rushmore

Wes Anderson är inte direkt en utav mina favoriter, hans egendomliga stil brukar falla ihop när det gäller sammansättning av storyn och hans regi brukar oftast leda skådespelarna upp och ner alldeles för många gånger, och det är precis vad som händer i Rushmore, även fast han har erfarna skådespelare med. Filmen utspelar sig någon gång under 90talet och handlar om Max Fischer, en inte så nogrann student som har det svårt med betygen men är medlem i praktiskt taget alla klubbar och organisationer skolan har att erbjuda. Han blir utslängd ur skolan pga detta och livet börjar rasa. Han gör sig vän med Herman Blume spelad av världens bästa skådespelare, Bill Murray, som är rik som ett troll och inte direkt har några större mål i livet. Max blir också kär i en utav lärarna på skolan, samtdigt som Blume blir det och triangeldramat börjar.

För att vara en tidig film i Andersons karriär är detta ett mästerverk, miljöerna i filmen funkar och skådespelet är exceptionellt MEN, filmen hittar aldrig något stadigt att stå på. Händelser efter händelser inträffar och ingen av dem har någon större effekt på någon av karaktärerna och i slutet mot filmen har ingen lärt sig någonting och allt bara glider förbi. Man får aldrig någon känsla av att filmen är någonting annat än en samling pretentiösa idioter med storhetsvansinne.

Är den värd att vara med i boken?
Nej, mest pga den fallande storyn, det finns inget konkret material att säga, shit det där var briljant regi eller oj vilken häftig dialog som pågår. Kudos till Anderson för att han är ambitiös men det krävs mer än så för att få kalla sig en utav filmerna man måste se innan man dör.

Oftast när man ser på kung-fu filmer får man en dålig engelsk dubb, elever som vill hämnas sin mästares död och fridfull östasiatisk musik. Det är också dessa tre saker som gör kung-fu film så lättsmälta, och det är därför jag älskar filmer i denna stil. Min favorit bland dessa har länge varit Fist of Fury med Bruce Lee i huvudrollen där han dubbas jättedåligt och ska hämnas sin mästares död, som vanligt, men idag såg jag en mycket annorlunda film, Shaolin Si. Jag hade inga höga förväntningar på filmen förutom att fighterna skulle vara awesome eftersom Jet Li spelar huvudrollen. Vad jag såg var en magisk upplevelse, inte bara fighterna briljerade, musiken var fantastisk, kameran var otroligt igenomtänkt för denna typ av film och storyn höll ihop sig själv. Vyerna var fina, moralen var som den ska vara och allt bara funkade problemfritt.

Filmen handlar som tidigare nämnt om att Jet Li ska hämnas, denna gången på sin fars död. Han hamnar i ett tempel med buddhistiska munkar som lär honom shaolin kung-fu, vilket han använder för att hämnas. Denna story har gjorts ungefär en miljon gånger förut, men det som funkade var att alla små andra storys i filmen funkade också, konflikterna var inte för komplicerade och interaktionerna mellan skådespelarna var aldrig konstig eller stel.

En riktig diamant inom kung-fu genren, denna får ni inte gå miste om, hatten är av Mr. Li.

Y Tu Mama Tambien

Denna film har legat länge i mitt bakhuvud men jag har aldrig tagit mig tid att sen den. När jag såg att den var med i boken så hade jag ju inget val längre så jag satte mig ner och tittade på den. Filmen handlar om två killar som är väldigt bra vänner, deras flickvänner åker på en resa till Europa och dem bestämmer sig själva för att åka på en liten road trip med en kvinna som dem träffat på ett bröllop. På resan får dem reda på på diverse saker som kanske borde ha hållts hemligt och är med om saker som aldrig skulle ha hänt. En helt vanlig road-movie kanske du tänker, men det är fel. Road-movies brukar ha groteskt dåliga manus, men det finns undantag, som den här filmen. Dialogerna är otroligt bra skrivna för situationerna och skådespelet är otroligt. Diego Luna som är relativt känd genom The Terminal och Milk skiner verkligen här, men den största överraskningen var Gael Garcia Bernal som utan tvekan gör en utav de bästa rollerna i sitt liv, han har en sådan läskig närvaro i filmen och prickar precis rätt på varenda känsla hans karaktär borde känna. Stort tack till Alfonso Cuaron för denna film.

Det filmen vinner mycket på är hur man lägger upp händelseförloppet, det svingar liksom fram och tillbaka väldigt mycket och jag gillade faktiskt berättarrösten, den som många klagar på. Dessutom spelar Diego Luna och Gael Garcia Bernal sina roller med otrolig trovärdighet och stämningen i filmen blir varm och behaglig varje gång de pratar om någonting.


Förtjänar den att vara med i boken? Ja, kort sagt. It didn't blow my mind but it stirred some shit up så att säga, istället för att titta på någon sopigt gjort komedi där de ska ta sig från A till B föreslår jag denna. Den har inte bara dramatik och romantik, den har mycket komedi och känsla för hur långt den kan gå. Ett plus är att man också får se lite av Mexicos vackra landskap.

Xiao Cheng Zhi Chun

Hade höga förväntningar på denna pga av detta: "Voted the best Chinese-language film of all time by the Hong Kong Film Critics Society in 2002." Source: http://www.imdb.com/title/tt0189219/trivia och jag blev grymt besviken. Filmen var extremt vacker i sig, landskapen var vackra och musiken var otrolig, dock väldigt amerikansk för en kinesisk film men storyn är och kommer alltid vara fylld av klichéer. Filmen handlar om en kvinna som är gift med en man med hälsoproblem och hans bästa vän som är doktor kommer för att checka honom, det visar sig då att kvinnan har varit kär i mannen sen de var små och trott att han försvunnit, och han lever under samma tro. De blir givetvis kära igen men frun vill inte svika sin man och kompisen vill inte förlora honom som vän. Resten är elände och drama. Dialogerna känns pressade och skådespelet är inte extraordinärt överhuvudtaget, vilket det absolut inte behöver vara men man förväntar sig det av en film med tidigare nämnt rykte. Man behandlar dock temat på ett helt ok vis och även fast filmen segar sig fram och aldrig riktigt når ett klimax tittar man vidare utan att anstränga sig.

För att summera kan jag säga att jag är van vid asiatisk film så jag har inga problem med att alla pratar på ett helt oförståeligt språk men som en utav mina mycket goda vänner nämnde, det handlar nog mest om kulturskillnader. Huset som paret bor i används som en metafor för mannens hälsa, bortom förbättring, eftersom huset blev förstört under WWII och det gillade jag, men det kom aldrig riktigt igång. Jag har inga tvivel på att folk som inte sett en enda kinesisk film uppskattar denna, men jag blev något besviken.

Förtjänar den sin plats i boken? Ja, men bara på den grunden att det faktiskt är en 60 år gammal film och den är ihopsatt på ett mycket bra sätt. Musiken är fantastisk och man har lyckats sätta rätt mood för alla de intriger man behandlar. Jag har dock inga tvivel om att jag kommer se en bättre kinesisk film i framtiden men man får väll ta allt med en nypa salt.




The Nutty Professor

Eftersom jag sett så extremt många dramafilmer och seriösa sci-fi mästerverk på senaste tiden tyckte jag att det var på tiden att slänga in en komedi, och vad är då bättre än klassikern The Nutty Professor? Jerry Lewis spelar en töntig lärare, jag fick aldrig riktigt grepp på om han lärde ut fysik, kemi, biologi eller allihopa men låt oss säga att han är väldigt smart helt enkelt. Han är dock inte så populär bland tjejer och inte heller bland andra män(han är inte gay, det jag menade var att han är för mesig för att skaffa vänner) så han bestämmer sig för att blanda ihop lite random kemikalier och bilda en formulera som kan omvandla honom till en superstud. Han lyckas givetvis, men resultatet är inte vad han hoppats på. Komedin i denna film är genialisk, timingen är helt otrolig och Lewis använder ansiktsuttryck som påminner mig om när Jim Carrey var mindre överdriven. Klassisk komedi i sin bästa form helt enkelt. Inte nog med att jag blev glatt överraskad pga komedin i filmen, skådespelet bland birollerna är bra, det underliggande temat behandlas bra och musiken är precis det denna film behöver för att lägga färdigt pusslet kallat mästerverk.

Om ni nu bestämmer er för att titta på filmen se upp för remaken av Eddie Murphy, detta är originalet från 1963 med Jerry Lewis i huvudrollen. Om komedier nuförtiden skulle ta mer efter den här filmen än låt oss säga, American Pie så skulle filmvärlden vara ett steg närmare perfekt.

Förtjänar den sin plats i boken? Jag har inte det minsta tvivlet i min kropp, denna film är en utav de roligaste jag sett, med en bakfyllescen som är otroligt trovärdig, så ja, filmen förtjänar definitivt sin plats i boken.

Xi Yan

Jag blev intresserad av denna film mest pga att det är Ang Lee som regisserat, för er som inte vet det har han gjort mästerverk som Crouching Tiger Hidden Dragon och Brokeback Mountain, och filmen hade ett tema som jag vill se mer av men också se någon som kan hantera det. Temat är homosexualitet och hur man hanterar olika situationer inom familjen. Filmen cirkulerar kring en person, Wai-Tung Gao som har en pojkvän sen många år tillbaka och äger ett hyreshus. Hans mamma försöker desperat para ihop honom med en flicka eftersom hans pappa vill ha barnbarn, detta medför ju vissa konsekvenser då Wai-Tung inte berättat för sina föräldrar att han är gay. Hans pojkvän, Simon kommer med en briljant idé, kvinnan i Wai-Tungs hyreshus behöver ett green-card för att få stanna i landet och Wai-Tung behöver få sina föräldrar att lugna ner sig, så de sätter ihop ett fake-bröllop för att alla ska bli nöjda. Det uppstår dock komplikationer hit och dit om det ena och det andra och allt blir inte riktigt som någon egentligen hade tänkt sig.

Filmen var ganska seg om jag ska vara ärlig, men den räddar sig själv genom att ta vara på de stunderna som det faktiskt händer någonting. IMDb listar filmen som ett romantiskt dramedi(drama+komedi) och de flesta utav de filmerna brukar ha Julia Roberts i huvudrollen och bli enormt clichéfyllda ju längre tid som går. Här är det dock inte så, filmen har en väldigt bra dialog, skådespelet kunde varit bättre men det är inget man klagar på om man inte är enormt petig, musiken är en underbar mix av asiatisk och amerikansk musik som sätter humöret mycket bra.

Förtjänar den sin plats i boken? Jag är lite kluven i den här frågan. Det är en bra film, karaktärerna är intressanta och intrigerna är rätt men kom igen, hur många sådana filmer finns det inte egentligen? Jag har en känsla av att denna film endast är med i boken för att man behövde fylla ut lite siffror och Ang Lee är ett stort namn nuförtiden. Jag säger nog nej och nöjer mig med att jag sett en väldigt bra film.

Serpico

Sidney Lumet dog för inte alls längesen och eftersom jag anser 12 Angry Men vara en utav de bästa filmerna genom tiderna blev jag förstås lite upprörd av detta. Jag såg till att kolla upp lite vad Lumet hade gjort som jag inte sett och hittade över hans långa lista av mästerverk en film sluppit mig mellan fingrarna, Serpico! Filmad 1973 med Al Pacino i huvurollen som Serpico, en polis som vill inget annat än att bli detektiv men vägrar ta emot pengar vilket leder till utfrysning och mobbning. Han bestämmer sig sedan för att rapportera korrumptionen inom polismakten vilket leder till ett rent helvete för honom.

Jag förväntade mig lite av en Donnie Brasco (också med Pacino) så jag var beredd på 2 timmars segfilm med briljant manus. Det var inte vad jag fick. Istället satt jag fängslad i 2 timmar pga att Al Pacino spelar sin roll så bra att jag började tvivla på om inte han var Serpico från början och har tagit en hemlig identitet som skådespelare för att skydda sig själv(Serpico är baserad på sanna händelser, Frank Serpico finns alltså på riktigt) och han bestämde sig helt enkelt för att en film om honom med sig själv i huvudrollen skulle ta bort alla tvivel på att det var han som var Serpico. Manuset är ett utav de bästa jag sett, regin kunde varit tightare men det känns som att Lumet kanske lät sina skådespelare ta lite mer makt och forma det hela själva.

Är den värd att vara med i boken? Att ta sig upp bland min topp 10 lista är otroligt svårt men jag har en känsla av att när jag smält filmen och någon frågar mig efter mina 10 favoritfilmer så kommer Serpico finnas med. Svaret är alltså ja, filmen förtjänar sin plats i boken med hästlängder, hatten är av Mr. Lumet.

Jag har precis börjat på ett massivt projekt som innebär att kolla klart på alla filmerna i boken "1001 Filmer Du Måste Se Innan Du Dör" på ett år. Jag räknade filmerna jag hade sett och kom fram till att jag har 860 filmer att titta på. Det är en hel del, men det ska nog inte vara allt för stora problem, iom att några av dessa filmer är kortfilmer på 15 minuter, dock är en del svinlånga epos på fyra timmar men det ska som sagt nog inte vara några problem. Jag kommer posta inlägg varje gång jag sett någon av dessa filmer och skriva vad jag tyckte om filmer och om dem förtjänar att vara med i boken.



The Great Train Robbery

Ni som läst filmkunskap eller rörlig bild eller någon annan sorts kurs som involverar filmteori har antagligen redan sett denna film. Det är en utav de kändaste filmerna som existerar, och en utav dem tidigaste också. Filmen kom ut 1903 och regisserades av Edwin S. Porter. Det som sticker ut i denna film är det faktum att det finns en berättelse i filmen och att den kör med både jump-cuts och specialeffekter. Filmen är ynka 12 minuter lång, vilket passerar rätt så snabbt pga ett skickligt skrivet manus. Värd att titta på bara pga den sista scenen och det som följer. Filmen handlar ju då om ni inte förstår det från titeln om ett rån som utspelar sig från början till slut. Banditerna tar sig till tåget och rånar folket på och försöker rymma men stöter på lite hinder. Det hinner inte hända mycket mer än så på 12 minuter, men man har lyckats klämma in en ganska rolig dansscen för nöjes skull också.

Är den värd att vara med i boken? Absolut, dessa tidiga stumfilmer visar ofta på utveckling och experimentering av nya filmtekniker. Det är fascinerande att se hur man förr i tiden kunde komma iväg med att använda en uppenbar docka istället för en människa. Filmen går att ladda ner helt lagligt från denna länk.

Nummer i boken: 2

http://memory.loc.gov/cgi-bin/query/r?ammem/papr:@filreq%28@field%28NUMBER+@band%28edmp+2443s3%29%29+@field%28COLLID+edison%29%29




Voyade Dans La Lune

Mer känd på svenska som Resan Till Månen, denna film är också en utav de mest ikoniska filmer som någonsin har skapats. Eftersom filmen är skriven efter Jules Vernes roman "De la Terre à la Lune" är det omöjligt att misslyckas så länge man har en duglig manusförfattare, vilket man hade. Resan Till Månen är skriver och regisserad av ingen minre än George Melies, en utav jättarna inom tidig film. Speltiden på 14 minuter flyger förbi pga skickligt insatta specialeffekter och actionscener. En utav de häftigaste upplevelserna jag haft sedan jag tittade på 2001: A Space Odyssey. Filmen handlar om att en astronom bestämmer sig för att det är dags att åka till månen och han vill ta med sig ett gäng andra astronomer. Dem förbereder resan och bygger en rymdraket med hisknande fart för att sedan landa i något som ser ut som ett ansikte täckt i deg. På månen stöter dem på månmänniskor som kallas seleniter.

Är den värd att vara med i boken? Utan tvekan. Detta är ett perfekt exempel på hur man kan gå från noll till hundra inom filmteknik. Glömma bort allt vad som hetat film innan och spåra ur hur mycket man vill. Tacka gudarna för denna sci-fi juvel och se till att se den, den går att titta på genom den här länken.

Nummer i boken: 1

http://www.dailymotion.com/video/x2odvh_a-trip-to-the-moon-georges-melies_shortfilms

Det finns alldeles för många exempel på regissörer som utnyttjar folks kärlek för post-apokalyptiska filmer och producerar en skitfilm om jordens undergång med dåligt skådespel, svag story och fjolliga kristna budskap. Det finns också alldeles för många exempel på regissörer som utnyttjar folks kärlek för stil över substans och producerar skitfilmer med lika dåligt skådespel och lika svag story med ett fjolligt budskap om en man som hatar sig själv men hittar tillbaka och drar en lärdom av det. I The Book of Eli däremot, har regissören gjort en film som både innehåller stil över substans, kristna budskap, uppenbarliga kontrastroller och supersnabb och häftig koreografi. Vad som slog när jag tittade på filmen var att den inte alls framstod som fjollig, och det är svårt att hitta en film med starkare anknytningar till kristendomen än denna, eller sopigt producerad utan den framstod som en dröm som en människa haft och skrivit ner på papper. Otroliga landskap som inte bara ser öde ut utan man har lagt ner jobb på att få dem att se lite sådär Mad Max aktiga ut, musik som fångar din själ och tar dig till platsen karaktären befinner sig på och ett skådespel från ALLA parter som heter duga. Denzel Washington i huvudrollen som Eli och Mila Kunis som den trogna följeslagaren Solara. Jag har ju då tittat sönder That 70’s Show och kan medge att hon inte är en direkt stjärnskådespelare, men hon gör sin roll otroligt bra i denna film. Vi ser även Gary Oldman som äntligen spelar skurk igen på sitt gamla vanliga sinnesjuka sätt.

Filmens handling är inte något som är direkt utmärkande för en post-apokalyptisk film, det har varit krig och jorden är nästintill obebolig, solen har trängt igenom ozonlagret så många har blivit blinda och folk slåss om det lilla som finns. Gary Oldman är då den som är högst uppsatt i skurkligan och han är ute efter en viss sorts bok som Eli har i sin ägo. Eli har för avsikt att ta denna bok från öst till väst där han tror det finns en bra plats att bevara den på. Det som är utmärkande för denna film är inte skådespelet, regi eller manus utan det är förmågan att balansera stil med substans. Jag försökte hela tiden hitta något i storyn som jag inte gillade men det gick inte. Är man strikt antikristen är denna film kanske lite svår men är man troende på något sätt borde denna film vara en guldgruva.

Jag är härmed övertygad om att det fortfarande finns talang bland storstudios och väntar glatt på nya mästerverk, fast jag tror att jag kommer bli besviken. Hatten är av, alla som jobbat med denna filmproduktion.

Betyg 8/10

 

Den fulländade dramakomedin, det går inte att beskriva Coenbrödernas mästerverk på något annat sätt.

The Hudsucker Proxy utspelar sig från 1958 till 1959, och handlar om en nyexaminerad affärsman som är på jakt efter jobb. Dock inser han snabbt att överallt måste han ha tidigare erfarenhet och hamnar längst ner i källaren på postkontoret hos ett företag vid namn Hudsucker Industries. En utav hans kollegor får veta att han har en stor idé som han jobbat på i flera år, han har tom en ritning på prototypen. På pappret som han sedan drar upp finns en symbol som är så perfekt för denna film, den symboliserar det eviga kretsloppet, den onda cirkeln av depression och hur man alltid kommer tillbaka där man startade, om ni inte förstår vad som var på pappret ännu så är det helt enkelt en cirkel.

Samtidigt som denne man drömmer sig bort i sina stora idéer tar VDn för företaget livet av sig genom att slänga sig ut genom fönstret på 44:e våningen. Styrelsen bestämmer sig då för att anställa en total idiot att styra företaget, så att aktierna ska sjunka så att dem slutligen kan köpa full kontroll över företaget själva. Vem tror ni dem anställer, jo våran trogne postutdelare!

Med sin idé som styrelsen är övertygad kommer floppa tar han över Amerika och pengarna flyter in som en forsande flod på företaget, och aktierna ligger högre än någonsin. Man hittar dock sätt att få vår trogne hjälte på fall, vilket involverar en spion från en tidning och en missnöjd och arg hisspojke som fått sparken. Men vår hjältes fall är inte direkt vad styrelsen hoppats på kan jag säga....

Det går inte att missta sig i denna film, Coenbröderna är genier och har fortsatt vara det ändå sedan sin första film Blood Simple. Tim Robbins gör en otrolig insats som Norville Barnes AKA hjälten och Paul Newman spelar den elaka styrelsemedlemmen som vill ta över företaget. Vi ser också Jennifer Jason Leigh i rollen som Amy Archer, spionen som infiltrerar Hudsucker Industries. Var med och lyssna noga HELA tiden för dialogen är snabb och mycket rolig.

Betyg 10/10

Ok så nu börjar Sony Columbia tvivla på Ghosbusters 3 rebooten med Reitman som regissör, inte bra! De vill hitta en yngre regissör, och jag säger bara blä! När ska filmindustrins giganter inse att man ska välja kvalitet framför kvantitet! Jag är SÅ spänd på nya Spiderman rebooten där de har gjort i princip samma sak, när folk ser det katastrofprojektet kanske Ivan får makten över G3 igen.


Sen har ju nu stormaktsvansinnedrabbade Tim Burton bestämt sig för att skapa en animerad Addams Family film, i 3D. WTF!? När ska han förstå att bara för att man är kreativ och har skapat några få mästerverk kan man inte förstöra allt i sin väg, vad kommer härnast, en remake av Lejonkungen där Scar vinner fighten över Simba?

Aja man får väll vara glad att Charlie Sheen är tillbaka efter rättegången(arna?) och att Sam Mendez och Kate Winslet glidit ifrån varandra så att Di Caprio och Winslet kan sluta den episka väntan på bästa paret i Hollywood!

Ok så nu tänkte jag tipsa om lite filmer som ni borde hålla utkik efter, som kommer släppas 2010 eller 2011.

Inception(16 Juli 2010, USA)

Christopher Nolans sci-fi thriller som jag har SUPERhöga förväntningar på. Med skådespelare som Leonardo DiCaprio, Ken Watanabe och Joseph Gordon Levitt är det högst troligt att detta kommer bli en mastodont film av stora höjder. Nolans succé filmer Dark Knight och Batman Begins visar inte bara på hans skickliga regissörsförmåga men också på hur han kan leda en skådespelare från mörkret till ljuset. Mycket, mycket höga förväntningar.

Storyline från IMDB.com:

In a world where entering dreams is possible, a single idea from the human mind can be the most dangerous weapon or the most valuable asset.

The Rum Diary(2010, har inget datum ännu)

Ok så upp med en hand om ni gillade Fear And Loathing In Las Vegas, älskar Johnny Depp eller gillar Hunter S.Thompson! Har ni handen uppe kommer ni ÄLSKA denna film. Efter supersuccén med Fear And Loathing In Las Vegas som Hunter S.Thompson skrivit bestämde sig gänget för att göra en till film baserad på gonzo-journalism. Terry Gilliam kommer dock inte regissera, utan det kommer skötas av Bruce Robinson som är smått känd för filmen Whitnail And I.

Storyline från IMDB.com:

Paul Kemp is a freelance journalist who finds himself at a critical turning point in his life while writing for a run-down newspaper in the Caribbean. Paul is challenged on many levels as he tries to carve out a more secure niche for himself amidst a group of lost souls all bent on self-destruction.

The Expendables(13 Augusti 2010, USA)

Rambo, Terminator, The Rock, Demolition Man, Rocky och Romeo Must Die är ju titlar som alla actionjunkies är bekanta med. Vad kan vi hämta ur dessa? Super megahård action. Det är också vad som väntar i The Expendables. Med en rollista som innehåller Sylvester Stallone, Jet Li, Arnold Schwarzenegger och Dolph Lundgren blir det inte mycket mer testosteron. Stallone regisserar själv som vanligt och storyn är inget nytt. Men tänk efter hur olaglig denna film borde vara, jag menar så mycket action borde inte få finnas.

Glömde jag nämna att Jason Statham, Mickey Rourke, Bruce Willis och Danny Trejo är med också? Ursäkta:)

Storyline från IMDB.com:

A team of mercenaries head to South America on a mission to overthrow a dictator.

Pirates Of The Caribbean 4: On Stranger Tides(20 Maj 2011, USA)

Kan inte säga så mycke tom denna, mer än att det var väntat med tanke på hur mycket pengar föregående filmer drog in. Johnny Depp kommer tillbaka som Jack Sparrow, resten är dimmigt. Gore Verbinski kommer inte regissera vilket får mig att tvivla på filmens kvalité men Rob Marshall är definitivt en bra regissör.

Det finns ingen storyline ännu, men jag har hört att dem ska ta in en karaktär vid namn Blackbeard, och han står listad på IMDB så googla det så får ni bestämma själv vad ni tror den ska handla om.

Så nu var det nog med tips, håll utkik efter dessa!

Kan hedersomnämna en uppföljare till, Ghostbuster 3! Med alla de vanliga skådespelarna och det är numera bestämt att Ivan Reitman ska regissera, hurra!

Har börjat tittat på serien How I Met Your Mother, började med att titta på hela första säsongen igår natt. För att förklara vad jag tycker än så länge tänker jag dra lite liknelser till en annan serie som jag har sett extremt många gånger, That 70s Show.

Jag började engagera mig på riktigt i That 70s Show för ett år sen, nästan exakt ett år sen närmare bestämt, jag har sett alla åtta säsongerna sex gånger om, inkluderat specielavsnittet The Final Goodbye. Jag vet att det låter galet att titta på en serie så många gånger, men jag kan inte få nog av den helt enkelt. Men nu när jag på min sjunde omgång börjar faktiskt tröttna litegrann, och jag kände att jag behövde något nytt och uppfriskande att titta på, vilken tur för mig att How I Met Your Mother finns! För att göra detta enklare tänker jag förkorta namnet till HIMYM.

HIMYM handlar då om Ted Mosbys historia om hur han träffade sina barns mor, från början. Vi hans sida har han vännerna Barney, Lily, Marshall och Robin. Jag tänker inte gå in så mycket djupare i karaktärerna, men kan göra lite korta profiler.

Barney: Du vet den där rika killen som har allt och som du avundas på men samtidigt inte? Det är Barney i ett nötskal, han har vidrigt mycket pengar, kan skaffa en brud enklare än Darth Vader kan döda någon och han ser bra ut. Självklart har han ingen självinsikt och hans handlingar leder ofta till saker som han inte kan hantera.

Lily och Marshall: The perfect couple så att säga, dem är älskvärdiga, gosiga och superkära. Om jag någonsin får en flickvän vill jag att hon ska vara som Lily, för hon är verkligen perfekt. Marshall är advokat utan attityd som kämpar för miljön och gillar att prata om att göra galna saker men drar sig sedan ur.

Robin: Robin är den tjejen som man vill att Ted gifter sig med. Han blir kär i henne så fort han ser henne och kan inte släppa tanken om att spendera sitt liv med henne. Hon däremot vill inte gifta sig, vill inte ha barn och gillar inte att vara i en relation.

Efter en och en halv säsong av HIMYM kan jag lätt dra slutsatsen att den är väldigt lik That 70s Show, men möjligtvis anpassad för en lite äldre målgrupp. Serierna handlar i princip om samma saker, den stora skillnaden är att i HIMYM är karaktärerna äldre och hanterar mycket allvarligare situationer. Men i grunden är den samma,  ett gäng galna vänner som lever sitt galna liv med sina egna galna traditioner. Eftersom That 70s Show blir ruskigt dåligt efter femte säsongen och inte ens är någorlunda bra efter sjätte säsongen är jag redo för detta nu också. Det känns ändå som att en pappas historia till sina barn om hur han träffade deras mor blir lite smått utdragen efter fem säsonger, men vi får väll se.

Än så länge älskar jag denna serie, ni som gillade That 70s Show kommer älska den här, och ni som inte gillade That 70s Show kommer antagligen också älska den här, dialogen är bättre, händelserna är mer vridna och avsnitten har en potential att bli ett konstverk i sig. Tummen upp för musiken med, lite mer originellt än vanliga serier, dock inte i närheten av briljansen i That 70s Show soundtrack. Storymässigt har den ju ett oslagbart tema, evig kärlek, visst kalla det corny men kärlek är det som författare älskar att skriva om, och när författare älskar att skriva om något blir det bra. Skådespelet är magnifikt, Neil Patrick Harris som Barney är alltid pålitlig när det gäller att få en att skratta och Jason Segal gör sin rolltolkning så bra att om jag träffade honom på stan skulle jag känna mig häftig för att han är en sån mes.

Ska försöka se klart hela säsong två nu, tretton avsnitt kvar, så lär ju inte somna förns en sådär klockan 10:00.

Tänkte rada upp lite tips på filmer, både gamla och nya, med korta omdömen.


Platoon
Ofta sägs det ju att Apocalypse Now är den bästa krigsfilmen som någonsin gjorts, men jag gillar den här mycket mer. Istället för Martin Sheen har vi Charlie Sheen i huvudrollen och hel rad andra bra skådespelare såsom Willem Dafoe och Johnny Depp. Jag tänker inte avslöja någonting om handlingen för då blir saker och ting så självklara. En extremt bra film helt enkelt, som man ska titta på när man vill ha action med lite djup i. Betyg 9/10




Millennium Actress
För er som gillar Satoshi Kon och känner till hans andra verk är det självklart att Millennium Actress är ett storslaget mästerverk med en otrolig blandning av realism, känslor och drömmar. För er som inte vet vem det är så är Satoshi Kon känd för just sin förmåga att förtrolla tittaren och göra filmen drömlik utan att använda drakar och fantasimonster som Hayao Miyazaki tillexempel. Denna film handlar om en flickas jakt på mannen hon älskar genom sin filmkarriär, och allt återspeglas superdrömlikt med en humor som bara Satoshi Kon kan lyckas med. Betyg 10/10



Elephant
Den innovativa regissören Gus Van Sant möts alltid med väldigt hård kritik, han brukar kallas för både tråkig och dålig. Jag kan hålla med om att ni är ute efter att titta på en fartfylld action är han helt felt person att vända sig till, men vill ni se något innovativt är han definitivt rätt person. Han har en skum förmåga att förvandla den mest alldagliga händelsen till något högst ovanligt. I Elephant är det en helt vanlig skoldag, föutom att två killar laddar upp med automatvapen och pistoler innan dem åker till skolan. Självklart kan man konstatera att filmen återspeglar Columbinehändelsen, Van Sant är medveten om detta, jag lovar. Betyg 9/10



(500) Days Of Summer
En nyskapande rom-com som utspelar sig under 500 dagar av ett förhållande, utan någon speciell ordning. Mycket roliga dialoger istället för den vanliga rom-com standarden, istället för sex och dåliga skämt har vi insikt och svart humor. Alla killar som fått ett brustet hjärta(jag vet att ni är fler än ni vågar erkänna) kommer omedelbart älska denna film. Mycket starka prestationer av Joseph Gordon Lewitt och Zooey Deschannel. Betyg 6/10

Jag fick för någon vecka sen ett tips av en mycket underbar och kunnig människa om bra asiatiska filmer. Bland dessa fanns tre filmer av regissören Chan-Wook Park, dessa heter, Sympathy For Mr.Vengeance, Oldboy och Sympathy For Lady Vengeance. Dessa hänger inte ihop och är inte uppföljare till varandra, det enda dem har gemensamt är att alla handlar om temat hämnd. Jag tänker inte skriva långa recensioner om alla dessa, utan jämföra dem pga deras likheter.

Sympathy For Mr. Vengeance
Här träffar vi en dövstum kille vid namn Ryu som har en mycket sjuk syster som är i behov av en ny njure för att överleva. Eftersom Ryu inte har speciellt mycket pengar tar det lång tid för honom att spara ihop för en njurtransplantation och väntelistan är väldigt lång. Han bestämmer sig då att gå till svarta marknaden för att hitta en njure. Han hittar ett skumt gäng som säger att om han betalar 10 miljoner Won(ca 63000 SEK) och ger dem en utav hans njurar så ska dem ge en njure till hans syster. Eftersom han inte ser någon annan utväg betalar han detta belopp och ger dem en utav sina egna njurar. Självklart sticker dem direkt efter dem plockat ur hans njure och kort efter ringer sjukhuset och säger att pga mirakulösa sammanträffanden kan hans syster få en ny njure inom en vecka, så länge han betalar 10 miljoner Won. Han har inte tid att spara ihop dessa pengar igen(han har nämligen fått sparken också) och ger sig ut på ett uppdrag med sin flickvän för att kidnappa sin chefs dotter och begära lösensumma.

Oldboy
Här får vi lära känna Oh Dae-Suh som blir kidnappad och inlåst i ett rum i 15 år. När han äntligen kommer ut hittar han en tjej som verkar lite väl intresserad och omständigheterna kring deras möte är extremt skumma. Kort efter får han veta att han har 5 dagar på sig att hitta sin kidnappare och förstå varför han blev kidnappad, annars dödar kidnapparen hans nyfunna flickvän. Oh Dae-Suh får igenom hela sitt förflutna och tar kontakt med gamla kompisar för att lista ut vem som kan ha gjort detta mot honom.

Sympathy For Lady Vengeance
Lee Guem-Ja sitter i fängelse i 13 och ett halvt år för kidnappning och mord av en liten pojke, ett brott som hon själv säger att hon inte begått, och ingen förstår hur en sån vacker och omtänksam kvinna kan ha gjort detta. När hon släpps startar hon jobba på en mästerplan för att sätta dit den riktiga mördaren, vilket inkluderar att träffa kvinnor som satt i fängelset samtidigt som henne och konstruera en pistol.


Så, jag kommer jämföra dessa filmer i Story, Karaktärer, Sympati och Hämnd. För att göra det enklare för mig kommer jag också förkorta titelarna till, Mr. V, och Lady. V


Story

Mr.V
Lite väl invecklat, inte alls svår att förstå men det tar väldigt lång tid innan filmen kommer igång på riktigt. Det är väldigt mycket som lämnas öppet för tolkning, som man inte orkar tänka på när man försöker hänga med i filmen. Annars är det här ett väldigt bra exempel på regissörens mörka humor som är så originell.

Lady.V
Så enkelt som det går att bli, det startar med att hon ska hitta den riktiga mördaren, och under filmens gång får vi se hur hon går tillväga. Enkelt att hänga med och allt pusslas ihop snyggt. Inte lika mycket mörk humor i denna men desto mer drama.

Oldboy
Här är det också simpelt, men roligare att hänga med eftersom det blir lite utav en deckarhistoria, nästan lite koreansk film noir för att överdriva. Jag ska inte säga att det pusslas ihop snyggt i den här filmen, här pusslas det ihop brutalt med sån kraft att jag höll på att ramla ur stolen.

Karaktärer

Mr.V
Eftersom huvudkaraktären i denna film är dövstum, får vi inte sen sån stor omfattning om hur man agerar i sociala situationer mer än att stirra på läpparna och nicka med huvudet. Flickvännen är lite för mycket ibland, det blir aldrig någon riktig utveckling av henne, mer en total omvändning. Mannen som kräver hämnd är portätterad bättre än något kidnappningsoffer än jag någonsin sett. Vilken briljans, och slutet är så sjukt bra att man sitter och ler och sen kommer på sig själv med att bara en sinnessjuk person skulle le egentligen.


Lady.V
För er som har sett Kill Bill med Uma Thurman i huvudrollen vet ni att tjejer är otroligt häftiga när dem kräver hämnd med mord i sinnet. Däremot fanns det inte något direkt djuphet i Kill Bill, jämfört med denna film där det är så att om man hänger med riktigt noga kan man läsa karaktärens tankar i slutet. Det finns egentligen bara en karaktär i denna film, vi stöter på flera än i dem andra filmerna möjligtvis men filmen centreras BARA runt Lee Geum-Ja.


Oldboy
Oh Dae-Suh är också en extremt djup karaktär, vi lär oss verkligen att läsa honom under filmens gång. Han öppnar sig på ett sätt mot publiken som är så ovanligt men ack så fängslande. Flickvännen är väll egentligen mer av en kontrastroll som inte direkt tillför någonting mer än att gör Oh Dae-Suh mjukare. Kidnapparen är också otrolig som karaktär, så nonchalant som bara Gary Oldman kan vara.


Sympati

Mr.V
Här kände jag ingen eller nästan ingen sympati för karaktärerna. Jag hade svårt att se varför jag skulle känna sympati, men det kan också bero på att skildringen är otroligt verklig och man inte riktigt tog in allt man såg.


Lady.V
Ju mer som gick av denna film desto mer sympati kände jag för Lee Geum-Ja. I slutet av filmen var det nära på att jag försökte hoppa in i skärmen och ge henne en kram, och tillslut blev jag så tagen av hennes lidande att jag var tvungen att gråta lite.

Oldboy
I Oh Dae-Suhs fall kände jag en viss sympati, den fanns där men blev aldrig speciellt konkret, förns sista scenen. Där fängslades jag av både kidnapparen och Oh Dae-Suh till stor del.

Hämnd

Mr.V
Motivet var ju solklart i denna film, även fast jag inte är riktigt säker på om jag tyckte att hämnden var speciellt rättfärdigad. Titta på filmen så förstår ni precis vad jag menar.

Lady.V
Samma här, solkart motiv och hämnden är ljuv som man säger.

Oldboy
Jag är inte säker på att det ens fanns hämnd i denna film, för allt balanseras så väl. Men det finns ändå nått att hämta ur temat hämnd i denna film.


Allt som allt är detta tre extremt bra filmer av en regissör som jag utan tvekan jämför med Stanley Kubrick. Jag skulle rekommendera att titta på dem i denna ordning.

Sympathy For Mr. Vengeance
Mycket invecklad och därför jobbig att titta på. Näst bäst
Oldboy
Lite amerikaniserad och därför lätt att titta på. Tredje bäst
Sympathy For Lady Vengeance
Inte alls invecklad men mycket djup, vilket gör den njutbar och rolig att se. Bäst