How I Met Your Mother
Har börjat tittat på serien How I Met Your Mother, började med att titta på hela första säsongen igår natt. För att förklara vad jag tycker än så länge tänker jag dra lite liknelser till en annan serie som jag har sett extremt många gånger, That 70s Show.
Jag började engagera mig på riktigt i That 70s Show för ett år sen, nästan exakt ett år sen närmare bestämt, jag har sett alla åtta säsongerna sex gånger om, inkluderat specielavsnittet The Final Goodbye. Jag vet att det låter galet att titta på en serie så många gånger, men jag kan inte få nog av den helt enkelt. Men nu när jag på min sjunde omgång börjar faktiskt tröttna litegrann, och jag kände att jag behövde något nytt och uppfriskande att titta på, vilken tur för mig att How I Met Your Mother finns! För att göra detta enklare tänker jag förkorta namnet till HIMYM.
HIMYM handlar då om Ted Mosbys historia om hur han träffade sina barns mor, från början. Vi hans sida har han vännerna Barney, Lily, Marshall och Robin. Jag tänker inte gå in så mycket djupare i karaktärerna, men kan göra lite korta profiler.
Barney: Du vet den där rika killen som har allt och som du avundas på men samtidigt inte? Det är Barney i ett nötskal, han har vidrigt mycket pengar, kan skaffa en brud enklare än Darth Vader kan döda någon och han ser bra ut. Självklart har han ingen självinsikt och hans handlingar leder ofta till saker som han inte kan hantera.
Lily och Marshall: The perfect couple så att säga, dem är älskvärdiga, gosiga och superkära. Om jag någonsin får en flickvän vill jag att hon ska vara som Lily, för hon är verkligen perfekt. Marshall är advokat utan attityd som kämpar för miljön och gillar att prata om att göra galna saker men drar sig sedan ur.
Robin: Robin är den tjejen som man vill att Ted gifter sig med. Han blir kär i henne så fort han ser henne och kan inte släppa tanken om att spendera sitt liv med henne. Hon däremot vill inte gifta sig, vill inte ha barn och gillar inte att vara i en relation.
Efter en och en halv säsong av HIMYM kan jag lätt dra slutsatsen att den är väldigt lik That 70s Show, men möjligtvis anpassad för en lite äldre målgrupp. Serierna handlar i princip om samma saker, den stora skillnaden är att i HIMYM är karaktärerna äldre och hanterar mycket allvarligare situationer. Men i grunden är den samma, ett gäng galna vänner som lever sitt galna liv med sina egna galna traditioner. Eftersom That 70s Show blir ruskigt dåligt efter femte säsongen och inte ens är någorlunda bra efter sjätte säsongen är jag redo för detta nu också. Det känns ändå som att en pappas historia till sina barn om hur han träffade deras mor blir lite smått utdragen efter fem säsonger, men vi får väll se.
Än så länge älskar jag denna serie, ni som gillade That 70s Show kommer älska den här, och ni som inte gillade That 70s Show kommer antagligen också älska den här, dialogen är bättre, händelserna är mer vridna och avsnitten har en potential att bli ett konstverk i sig. Tummen upp för musiken med, lite mer originellt än vanliga serier, dock inte i närheten av briljansen i That 70s Show soundtrack. Storymässigt har den ju ett oslagbart tema, evig kärlek, visst kalla det corny men kärlek är det som författare älskar att skriva om, och när författare älskar att skriva om något blir det bra. Skådespelet är magnifikt, Neil Patrick Harris som Barney är alltid pålitlig när det gäller att få en att skratta och Jason Segal gör sin rolltolkning så bra att om jag träffade honom på stan skulle jag känna mig häftig för att han är en sån mes.
Ska försöka se klart hela säsong två nu, tretton avsnitt kvar, så lär ju inte somna förns en sådär klockan 10:00.
Jag började engagera mig på riktigt i That 70s Show för ett år sen, nästan exakt ett år sen närmare bestämt, jag har sett alla åtta säsongerna sex gånger om, inkluderat specielavsnittet The Final Goodbye. Jag vet att det låter galet att titta på en serie så många gånger, men jag kan inte få nog av den helt enkelt. Men nu när jag på min sjunde omgång börjar faktiskt tröttna litegrann, och jag kände att jag behövde något nytt och uppfriskande att titta på, vilken tur för mig att How I Met Your Mother finns! För att göra detta enklare tänker jag förkorta namnet till HIMYM.
HIMYM handlar då om Ted Mosbys historia om hur han träffade sina barns mor, från början. Vi hans sida har han vännerna Barney, Lily, Marshall och Robin. Jag tänker inte gå in så mycket djupare i karaktärerna, men kan göra lite korta profiler.
Barney: Du vet den där rika killen som har allt och som du avundas på men samtidigt inte? Det är Barney i ett nötskal, han har vidrigt mycket pengar, kan skaffa en brud enklare än Darth Vader kan döda någon och han ser bra ut. Självklart har han ingen självinsikt och hans handlingar leder ofta till saker som han inte kan hantera.
Lily och Marshall: The perfect couple så att säga, dem är älskvärdiga, gosiga och superkära. Om jag någonsin får en flickvän vill jag att hon ska vara som Lily, för hon är verkligen perfekt. Marshall är advokat utan attityd som kämpar för miljön och gillar att prata om att göra galna saker men drar sig sedan ur.
Robin: Robin är den tjejen som man vill att Ted gifter sig med. Han blir kär i henne så fort han ser henne och kan inte släppa tanken om att spendera sitt liv med henne. Hon däremot vill inte gifta sig, vill inte ha barn och gillar inte att vara i en relation.
Efter en och en halv säsong av HIMYM kan jag lätt dra slutsatsen att den är väldigt lik That 70s Show, men möjligtvis anpassad för en lite äldre målgrupp. Serierna handlar i princip om samma saker, den stora skillnaden är att i HIMYM är karaktärerna äldre och hanterar mycket allvarligare situationer. Men i grunden är den samma, ett gäng galna vänner som lever sitt galna liv med sina egna galna traditioner. Eftersom That 70s Show blir ruskigt dåligt efter femte säsongen och inte ens är någorlunda bra efter sjätte säsongen är jag redo för detta nu också. Det känns ändå som att en pappas historia till sina barn om hur han träffade deras mor blir lite smått utdragen efter fem säsonger, men vi får väll se.
Än så länge älskar jag denna serie, ni som gillade That 70s Show kommer älska den här, och ni som inte gillade That 70s Show kommer antagligen också älska den här, dialogen är bättre, händelserna är mer vridna och avsnitten har en potential att bli ett konstverk i sig. Tummen upp för musiken med, lite mer originellt än vanliga serier, dock inte i närheten av briljansen i That 70s Show soundtrack. Storymässigt har den ju ett oslagbart tema, evig kärlek, visst kalla det corny men kärlek är det som författare älskar att skriva om, och när författare älskar att skriva om något blir det bra. Skådespelet är magnifikt, Neil Patrick Harris som Barney är alltid pålitlig när det gäller att få en att skratta och Jason Segal gör sin rolltolkning så bra att om jag träffade honom på stan skulle jag känna mig häftig för att han är en sån mes.
Ska försöka se klart hela säsong två nu, tretton avsnitt kvar, så lär ju inte somna förns en sådär klockan 10:00.
Kommentarer
Trackback
