1001 Filmer Du Måste Se Innan Du Dör
Rushmore
Wes Anderson är inte direkt en utav mina favoriter, hans egendomliga stil brukar falla ihop när det gäller sammansättning av storyn och hans regi brukar oftast leda skådespelarna upp och ner alldeles för många gånger, och det är precis vad som händer i Rushmore, även fast han har erfarna skådespelare med. Filmen utspelar sig någon gång under 90talet och handlar om Max Fischer, en inte så nogrann student som har det svårt med betygen men är medlem i praktiskt taget alla klubbar och organisationer skolan har att erbjuda. Han blir utslängd ur skolan pga detta och livet börjar rasa. Han gör sig vän med Herman Blume spelad av världens bästa skådespelare, Bill Murray, som är rik som ett troll och inte direkt har några större mål i livet. Max blir också kär i en utav lärarna på skolan, samtdigt som Blume blir det och triangeldramat börjar.
För att vara en tidig film i Andersons karriär är detta ett mästerverk, miljöerna i filmen funkar och skådespelet är exceptionellt MEN, filmen hittar aldrig något stadigt att stå på. Händelser efter händelser inträffar och ingen av dem har någon större effekt på någon av karaktärerna och i slutet mot filmen har ingen lärt sig någonting och allt bara glider förbi. Man får aldrig någon känsla av att filmen är någonting annat än en samling pretentiösa idioter med storhetsvansinne.
Är den värd att vara med i boken?
Nej, mest pga den fallande storyn, det finns inget konkret material att säga, shit det där var briljant regi eller oj vilken häftig dialog som pågår. Kudos till Anderson för att han är ambitiös men det krävs mer än så för att få kalla sig en utav filmerna man måste se innan man dör.
Wes Anderson är inte direkt en utav mina favoriter, hans egendomliga stil brukar falla ihop när det gäller sammansättning av storyn och hans regi brukar oftast leda skådespelarna upp och ner alldeles för många gånger, och det är precis vad som händer i Rushmore, även fast han har erfarna skådespelare med. Filmen utspelar sig någon gång under 90talet och handlar om Max Fischer, en inte så nogrann student som har det svårt med betygen men är medlem i praktiskt taget alla klubbar och organisationer skolan har att erbjuda. Han blir utslängd ur skolan pga detta och livet börjar rasa. Han gör sig vän med Herman Blume spelad av världens bästa skådespelare, Bill Murray, som är rik som ett troll och inte direkt har några större mål i livet. Max blir också kär i en utav lärarna på skolan, samtdigt som Blume blir det och triangeldramat börjar.
För att vara en tidig film i Andersons karriär är detta ett mästerverk, miljöerna i filmen funkar och skådespelet är exceptionellt MEN, filmen hittar aldrig något stadigt att stå på. Händelser efter händelser inträffar och ingen av dem har någon större effekt på någon av karaktärerna och i slutet mot filmen har ingen lärt sig någonting och allt bara glider förbi. Man får aldrig någon känsla av att filmen är någonting annat än en samling pretentiösa idioter med storhetsvansinne.
Är den värd att vara med i boken?
Nej, mest pga den fallande storyn, det finns inget konkret material att säga, shit det där var briljant regi eller oj vilken häftig dialog som pågår. Kudos till Anderson för att han är ambitiös men det krävs mer än så för att få kalla sig en utav filmerna man måste se innan man dör.
Kommentarer
Trackback
