1001 Filmer Du Måste Se Innan Du Dör
Rushmore
Wes Anderson är inte direkt en utav mina favoriter, hans egendomliga stil brukar falla ihop när det gäller sammansättning av storyn och hans regi brukar oftast leda skådespelarna upp och ner alldeles för många gånger, och det är precis vad som händer i Rushmore, även fast han har erfarna skådespelare med. Filmen utspelar sig någon gång under 90talet och handlar om Max Fischer, en inte så nogrann student som har det svårt med betygen men är medlem i praktiskt taget alla klubbar och organisationer skolan har att erbjuda. Han blir utslängd ur skolan pga detta och livet börjar rasa. Han gör sig vän med Herman Blume spelad av världens bästa skådespelare, Bill Murray, som är rik som ett troll och inte direkt har några större mål i livet. Max blir också kär i en utav lärarna på skolan, samtdigt som Blume blir det och triangeldramat börjar.
För att vara en tidig film i Andersons karriär är detta ett mästerverk, miljöerna i filmen funkar och skådespelet är exceptionellt MEN, filmen hittar aldrig något stadigt att stå på. Händelser efter händelser inträffar och ingen av dem har någon större effekt på någon av karaktärerna och i slutet mot filmen har ingen lärt sig någonting och allt bara glider förbi. Man får aldrig någon känsla av att filmen är någonting annat än en samling pretentiösa idioter med storhetsvansinne.
Är den värd att vara med i boken?
Nej, mest pga den fallande storyn, det finns inget konkret material att säga, shit det där var briljant regi eller oj vilken häftig dialog som pågår. Kudos till Anderson för att han är ambitiös men det krävs mer än så för att få kalla sig en utav filmerna man måste se innan man dör.
Wes Anderson är inte direkt en utav mina favoriter, hans egendomliga stil brukar falla ihop när det gäller sammansättning av storyn och hans regi brukar oftast leda skådespelarna upp och ner alldeles för många gånger, och det är precis vad som händer i Rushmore, även fast han har erfarna skådespelare med. Filmen utspelar sig någon gång under 90talet och handlar om Max Fischer, en inte så nogrann student som har det svårt med betygen men är medlem i praktiskt taget alla klubbar och organisationer skolan har att erbjuda. Han blir utslängd ur skolan pga detta och livet börjar rasa. Han gör sig vän med Herman Blume spelad av världens bästa skådespelare, Bill Murray, som är rik som ett troll och inte direkt har några större mål i livet. Max blir också kär i en utav lärarna på skolan, samtdigt som Blume blir det och triangeldramat börjar.
För att vara en tidig film i Andersons karriär är detta ett mästerverk, miljöerna i filmen funkar och skådespelet är exceptionellt MEN, filmen hittar aldrig något stadigt att stå på. Händelser efter händelser inträffar och ingen av dem har någon större effekt på någon av karaktärerna och i slutet mot filmen har ingen lärt sig någonting och allt bara glider förbi. Man får aldrig någon känsla av att filmen är någonting annat än en samling pretentiösa idioter med storhetsvansinne.
Är den värd att vara med i boken?
Nej, mest pga den fallande storyn, det finns inget konkret material att säga, shit det där var briljant regi eller oj vilken häftig dialog som pågår. Kudos till Anderson för att han är ambitiös men det krävs mer än så för att få kalla sig en utav filmerna man måste se innan man dör.
Shaolin Si (The Shaolin Temple)
Oftast när man ser på kung-fu filmer får man en dålig engelsk dubb, elever som vill hämnas sin mästares död och fridfull östasiatisk musik. Det är också dessa tre saker som gör kung-fu film så lättsmälta, och det är därför jag älskar filmer i denna stil. Min favorit bland dessa har länge varit Fist of Fury med Bruce Lee i huvudrollen där han dubbas jättedåligt och ska hämnas sin mästares död, som vanligt, men idag såg jag en mycket annorlunda film, Shaolin Si. Jag hade inga höga förväntningar på filmen förutom att fighterna skulle vara awesome eftersom Jet Li spelar huvudrollen. Vad jag såg var en magisk upplevelse, inte bara fighterna briljerade, musiken var fantastisk, kameran var otroligt igenomtänkt för denna typ av film och storyn höll ihop sig själv. Vyerna var fina, moralen var som den ska vara och allt bara funkade problemfritt.
Filmen handlar som tidigare nämnt om att Jet Li ska hämnas, denna gången på sin fars död. Han hamnar i ett tempel med buddhistiska munkar som lär honom shaolin kung-fu, vilket han använder för att hämnas. Denna story har gjorts ungefär en miljon gånger förut, men det som funkade var att alla små andra storys i filmen funkade också, konflikterna var inte för komplicerade och interaktionerna mellan skådespelarna var aldrig konstig eller stel.
En riktig diamant inom kung-fu genren, denna får ni inte gå miste om, hatten är av Mr. Li.
Filmen handlar som tidigare nämnt om att Jet Li ska hämnas, denna gången på sin fars död. Han hamnar i ett tempel med buddhistiska munkar som lär honom shaolin kung-fu, vilket han använder för att hämnas. Denna story har gjorts ungefär en miljon gånger förut, men det som funkade var att alla små andra storys i filmen funkade också, konflikterna var inte för komplicerade och interaktionerna mellan skådespelarna var aldrig konstig eller stel.
En riktig diamant inom kung-fu genren, denna får ni inte gå miste om, hatten är av Mr. Li.
